Sista kvällen i konditoriet

Så närmar sig slutskedet med stormsteg. En dag kvar av träning, en dag att packa och paketera allt som ska upp; och så en dag av resa. Jag håller tummarna för att jag inte glömmer något, det är ju lite långt att åka och hämta. De senaste veckorna har varit hektiska – små ändringar som blivit stora ändringar som måste testas, nya lösningar på nya och gamla problem. Stora ändringar som blivit små igen. Och så gick jag ju och blev pappa mitt i allt också, vilket milt sagt varit en distraktion från den planerade tidsträningen. Tidsträning, förresten. En träningsform som samverkar på ett märkligt vis med mitt ibland, för repetitiva moment, något flackande koncentrationsspann. En natt av tidsträning verkar resultera i ungefär tre nätter av testning av nya idéer som dykt upp. Så, jag har inte schemalagt allt på minutnivå inför tävlingen denna gång; vi får väl se efteråt om jag ångrar mig!

Efteråt. Vad händer då? Vinst eller inte så räknar jag med en rad positiva händelser, såsom lite tid att testa alla nya och gamla idéer som uppstått de senaste månaderna. Återfå lite av den mentala närvaro som både mina nära – och mina kära kollegor – fått sakna. Umgås med min familj över middagsbordet utan att fastna mitt i en tanke på bästa sättet att förvandla en brownie till en pure  (vilket är ett alldeles underbart sätt att trolla något som tidigare varit en kaksmet tillbaka till en kaksmet – gott) eller huruvida de få procentens skillnad i luftfuktighet mellan Kåseberga och köket i Ystad gör att jag måste koka socker hemma idag (lite socker brukar dessutom alltid lyckas hamna under min tålmodiga flickvän Tildes fötter – mitt kök är inte lämpat som konditori –  vilket hon hittills uthärdat med ett stoiskt lugn). Lite tid att fota bröd och bakelser inför kommande projekt. Utsätta min kropp för lite cykling och den knoppande vattensportsäsongen i södra Skåne. Hålla lite kurser under höst och vinter – något jag tycker är omåttligt roligt just nu – och sällan har väl intresset för att baka hemma varit så stort! Ja, vi får se vad hösten har i sitt sköte efter fredagen.

Det ska dessutom bli kul och inspirerande att se vad mina medtävlare knepat ihop; ej att förglömma under de kommande timmarna av pressad tystnad och bistra blickar. Saker som görs vid tävlingsborden kommer med all säkerhet dyka upp lite varstans under den kommande tiden.

Nej, nu ska jag ned till Vendel Organic Bakeryoch träna min sista kväll! Köra igenom några kluriga moment en sista gång. Och prova en ny, sista form på chokladbiten… Vi ses på fredag!

Lite om att tänka för mycket på ananas

Ibland kan stenhård fokusering vara vanskligt. De senaste månaderna har jag  (och med mycket hög sannolikhet mina fyra medfinalister) haft kylar, spritspåsar, kittlar, små pipflaskor och huvudet fullt av karibiska smaker.  Jag har plågat min frukthandlare och mina övriga leverantörer med beställningar av större eller mindre krångelkaliber från när och fjärran. Mitt prövande av mina kollegors tålamod ska vi inte ens börja tala om (det kanske låter trivsamt för den oinvigde, men i längden tappar den obligatoriska pre-frukost dessertprovsmakningen runt fem på morgonen förmodligen sin charm – jag har inte vågat fråga).

Och mitt i allt detta smakande på långväga gäster som anlänt hit via flyg, båt och lastbil – ananas, kokos och alla andra exotismer så har jag missat att leva i de fantastiska frukt- och bärsäsonger vi har just nu (och har haft under hela sommaren). Det slog  mig när jag anlände några dagar för sent till ett björnbärssnår modell större jag hade sett ut. Tomt. Vinbären missade jag också, förmodligen medan jag höll på att prova ut fruktpureer. Vildsparrisen skulle varit svår att få in i konditoriet eller bageriet, men rent privat smärtar det lite i hjärtat att jag inte hann ut och snubbla runt i backarna utanför jobbet med en korg i handen. Nu väntar i alla fall äpplesäsongen! Medan jag var och tränade på min takeaway-dessert hade en kollega materialiserat några söta, nyfångade små äpplen i min träningskorg hemmavid. De väntar nu med spänd iver på att få hamna i en ny variant på den skånska äppelkakan jag har haft i mitt bakhuvud ett tag (det ingår av någon anledning i varje konditors skyldigheter att då och då tänka ut nya varianter av detta viktiga bidrag i svensk desserttradition. Konstigt nog oftast konditorer som inte är från Skånetrakten). Kavring, svenskt smör, mörkt socker. Äpple. Ganska långt från vit sand och palmer, men nog så gott.

Svenskt smör förresten. När jag jobbade nere i Grekland en gång i tiden använde vi frasen ”swedish butter” för att få lokalt smör av högsta möjliga kvalitet – något vi kanske glömmer att klappa oss på axeln för när vi är upptagna med att vara stolta över Volvobilar, mobiltelefoner, att ordet ”smorgasbord” ibland dyker upp i engelskan samt den svenska musikexporten.

I vilket fall; odlingsförsöken i min lilla trädgård jag anlagt har slagit väl ut och funnit sin plats i det karibiska, så nu håller jag tummarna för att frosten kan vänta ett litet tag. Och jag tänker ta – tävlingsledningen får ursäkta – ledigt från en eftermiddag av träning och ge mig ut på äppeljakt i närområdet.

Hälsningar från Österlen

Klockan närmar sig fem och tre bagare och sockerbagare har just letat sig ut i en rödtonad soluppgång för en snabb kopp kaffe innan arbetsdagen fortsätter. En yrvaken seglare nickar mot oss från den lilla båthamnen och två fågelskådare längre bort har blickarna fästa på ett snabbflygande fågelstreck i horisonten.

En minst sagt intensiv högsäsong håller just på att ge vika till förmån för den bara aningen mer stillsamma hösten med allt vad den innebär; restauranger som öppnar efter semestrarna, butiken i Malmö som skall förses med nybakat surdegsbröd varje morgon, och sensommarens bröllop som ska ha sin beskärda del av det söta. Just idag märks den annalkande hösten dock mest av på den kylslagna brisen från havet.

Tittar man närmare på någon av dessa vitklädda personer skulle man se att en av dem var jag; Per Söderberg, 30-årig bagare och konditor. Ursprungligen från Stockholm och skolad på Kringelgården; via en rad anställningar, egna företaget och gästspel lite här och var i Sverige och annorstädes har jag nu hamnat på Österlen där jag ansvarar på Vendel Organic Bakery – och har gjort så sedan starten för lite mer än ett år sedan.

För närvarande går självklart en stor tid utanför arbetet åt att träna och färdigställa idéer inför den kommande finalen i Årets Konditor. Sommaren har inneburit en ganska stor andel tidiga morgnar och sena kvällar vid bakbordet; så först de senaste veckorna har jag haft möjlighet att omsätta den tämligen stora ansamling med idéer och skisser som jag plågat mina kollegor och mitt ritblock med till färdiga recept. Kvar återstår nu det inte så lilla jobbet att finslipa allt inför finalen; och det ska bli roligt!

Kvar återstår också att hinna testa alla mer eller mindre lyckade tankefoster som alltid följer i kölvattnet i kreativa faser – en hög med slarviga anteckningar och skisser på tårtor, bakelser och annat med i bästa fall vaga associationer till Karibien har intagit en liten hörna på mitt köksbord. Säkerligen goda idéer några av dem, men de får vänta ett tag till. Ni kanske ses.

I nästa inlägg; en utläggning om det fina med att bo mitt i Sveriges kanske mest närodlande avkrok, eller möjligtvis något helt annat. Vi får se.

/Per Söderberg